Tillbaka

Hur står det till i våra föreningar?

06.03.2006

6.3.2006

Ja, den här frågan i rubriken blev aktuell i februari då FSO skulle arrangera en utbildningsdag i Österbotten. Det var en fortutbildning som riktade sig till tränare, träningsintresserade,

ekorrstigsdragare och föräldrar. Dels skulle det vara några timmar gemensam utbildning och delvis också skilt för tränare och sedan ekorrstigsdragarna.

 Tyvärr blev vi tvungna att inhibera den här utbildningsdagen pga för få deltagare.

Sammanlagt fanns det bara sju anmälda då anmälningstiden gick ut fyra dagar före den planerade dagen. Jag väntade  ytterligare en dag men bara tre nya kom till.

Marknadsföringen av dagen var OK, åtminstone till föreningarnas ansvarspersoner. Och då informationen också sändes i elektronisk form så är det ju lätt att klicka den vidare till föreningsmedlemmarna.

Visst är det möjligt att dagen var dåligt vald men jag hade beaktat både DM i skidorientering och FSS-mästerskapen. Men hur man än svänger sig så har man rumpan där bak! Men den här händelsen berättar ganska klart, åtminstone för mig, hur det står till ute i våra föreningar. Det går helt enkelt inte bra.

Också  i orienteringsföreningarna har det börjat gå som i en del andra grenar : den överlägset mesta energin i föreningen går åt till att bedriva knatteverksamhet. Inget ont i att ha en bra knatteverksamhet men den borde inte få inskränka på juniorernas och seniorernas möjlighet att utveckla sig till bra tävlingsorienterare. Nu ser det ut som om föreningarnas krafter, vilja och kunskap för att hjälpa de här grupperna är ganska minimala. I dagens läge kan FSO ställa upp med utbildning men vi har (åtminstone inte tills vidare) inte medel och metoder för att få folk att jobba ute i föreningarna.

Då jag tänker på talangutveckling, alltså hur en 15-20 –åring skall träna för att blomma ut i senioråren, så är jag övertygad om att kunskapsnivån i föreningarna om hur man borde träna är ganska låg och osäker. Oberoende av system kommer det alltid nu och då upp fina talanger med bra resultat i juniorklasserna. Utan rätt träning och stöd från föreningen blir de fort anonyma då de kommer upp i seniorklassen och ambitionsnivån sjunker snabbt. Eller också väljer den unga en annan väg. Man flyttar till en förening där man tycker att man får den hjälp man behöver. Och visst, med facit i handen ser vi att ÖID:s bästa senior på fjolårets ranking återfinns först på placering 265 (på plats 137 finns skidorienteraren Staffan Tunis). Det här berättar i ett nötskal om ÖID – föreningarnas satsning på äldre juniorer och seniorer. Visst finns det fina orienterare från ÖID men de har försvunnit till andra föreningar.

Här behövs ett nytänkande!

Det gäller inte bara för föreningarna att rekrytera utan även att bättre än tidigare behålla dem man rekryterat. Och de som stannar kvar borde få hjälp på vägen mot de mål man satt upp i sin orienterarkarriär. Och då skulle det gälla att föreningarna har välutbildade funktionärer som hänger med sin tid. Det hjälper inte att i t.ex. träningsfrågor hänvisa till ” att så här har vi alltid gjort”. Tiderna förändras.

Än har jag inte kastat yxan i sjön men nog känns det ibland som om man skulle ha gripit tag i skaftet.

Totte Smedslund