Träning i tonåren

 

Jag har tidigare berört frågan hur mycket en uthållighetsidrottare skall träna i tonåren.

Tonåring blir man ju då man fyller 13 år men vi vet att på den fysiska sidan kan de individuella skillnaderna vara stora i de yngre tonåren. I ett samhälle där det mesta av spontan, fysisk aktivitet och ”gårdsplanstävlandet” alltmer har försvunnit så verkar det som om all fysisk aktivitet nu går under den diffusa benämningen träning!

Systematisk planerad uthållighetsträning borde komma in i bilden då man säkert har passerat puberteten. Nu skulle det gälla att under några år framöver träna upp sin kropp så den verkliga hårdträningen kan sättas in runt 20-års åldern då kroppen borde vara färdigväxt. En bra och rätt komponerad träning stärker även individens mentala styrka.

Vid 15-16-års ålder( gaffeln är på 10-18 år) har de flesta passerat puberteten och då kan man öka på träningen ordentligt. Kärnan i träningen är lagd på att öka uthålligheten men har också mycket inslag av styrka, snabbhet, vighet och koordination. Det här fordrar en rätt så noggrann planering på individuell nivå.

Säg att vi har en 16-åring som till hösten börjar i gymnasiet. Siktar man på att nå toppen i sin gren i seniorklassen är det allt skäl att dra i gång en träning, där träningsgångerna i veckan rör sig mellan 6-14 ggr och med ett medeltal på 10-12ggr/vecka under grundträningsperioderna. Träningen + skolan tar redan så mycket tid så en stor del av fritiden går åt till att återhämta sig. Det behövs ett stort stöd, inte bara från tränaren, utan från hela den närmiljö man lever i och speciellt från föräldrarna. Det säger sig självt att nu borde tränarna vara kunniga och erfarna för nu läggs grunden till framgångarna i seniorklassen. En stor talang (främst fysiskt) klarar sig givetvis med betydligt mindre träning och kan ändå vara på topp i juniorklasserna men väggen kommer emot i seniorklassen. Antingen så att resultaten inte räcker till mera eller så att träningsmotivationen finns men träningsmängden och –intensiteten höjs för snabbt och skadorna dyker upp på rad.

Det gäller att göra träningen omväxlande och psykiskt stimulerande. Ser vi på träningen i form av utförd träningstid så rör vi oss i veckan mellan 10-14h under grundträningsperioderna. Sedan kan man nu och då lägga in en hårdare vecka (mängdmässigt) eller en lättare vecka. En viktig detalj att lära sig för den aktive är fingertoppkänslan för sin egen kropp och sitt mentala jag, två områden som är under ständig utveckling, isynnerhet under tonåren. Den här känslan är med och styr hur mycket ens kropp klarar av att träna t.ex. när är man ordentligt trött och borde ta en vilodag (fast träningsprogrammet säger något annat) eller är det så att det är ”latmasken” som gör sig påmind?

Samarbetet mellan tränaren och den aktive bör vara öppet, ärligt och intensivt för att man skall uppnå en så optimal träning som möjligt t.ex för varje 4-veckors-period.

Tyvärr så är tränar-och ledarbristen en verklighet i dagens föreningsliv så många ungdomar, som gärna seriöst skulle vilja försöka nå sina gränser, får inte alltid den hjälp de så väl skulle behöva.

 

Totte Smedslund

tonåren

 

Jag har tidigare berört frågan hur mycket en uthållighetsidrottare skall träna i tonåren.

Tonåring blir man ju då man fyller 13 år men vi vet att på den fysiska sidan kan de individuella skillnaderna vara stora i de yngre tonåren. I ett samhälle där det mesta av spontan, fysisk aktivitet och ”gårdsplanstävlandet” alltmer har försvunnit så verkar det som om all fysisk aktivitet nu går under den diffusa benämningen träning!

Systematisk planerad uthållighetsträning borde komma in i bilden då man säkert har passerat puberteten. Nu skulle det gälla att under några år framöver träna upp sin kropp så den verkliga hårdträningen kan sättas in runt 20-års åldern då kroppen borde vara färdigväxt. En bra och rätt komponerad träning stärker även individens mentala styrka.

Vid 15-16-års ålder( gaffeln är på 10-18 år) har de flesta passerat puberteten och då kan man öka på träningen ordentligt. Kärnan i träningen är lagd på att öka uthålligheten men har också mycket inslag av styrka, snabbhet, vighet och koordination. Det här fordrar en rätt så noggrann planering på individuell nivå.

Säg att vi har en 16-åring som till hösten börjar i gymnasiet. Siktar man på att nå toppen i sin gren i seniorklassen är det allt skäl att dra i gång en träning, där träningsgångerna i veckan rör sig mellan 6-14 ggr och med ett medeltal på 10-12ggr/vecka under grundträningsperioderna. Träningen + skolan tar redan så mycket tid så en stor del av fritiden går åt till att återhämta sig. Det behövs ett stort stöd, inte bara från tränaren, utan från hela den närmiljö man lever i och speciellt från föräldrarna. Det säger sig självt att nu borde tränarna vara kunniga och erfarna för nu läggs grunden till framgångarna i seniorklassen. En stor talang (främst fysiskt) klarar sig givetvis med betydligt mindre träning och kan ändå vara på topp i juniorklasserna men väggen kommer emot i seniorklassen. Antingen så att resultaten inte räcker till mera eller så att träningsmotivationen finns men träningsmängden och –intensiteten höjs för snabbt och skadorna dyker upp på rad.

Det gäller att göra träningen omväxlande och psykiskt stimulerande. Ser vi på träningen i form av utförd träningstid så rör vi oss i veckan mellan 10-14h under grundträningsperioderna. Sedan kan man nu och då lägga in en hårdare vecka (mängdmässigt) eller en lättare vecka. En viktig detalj att lära sig för den aktive är fingertoppkänslan för sin egen kropp och sitt mentala jag, två områden som är under ständig utveckling, isynnerhet under tonåren. Den här känslan är med och styr hur mycket ens kropp klarar av att träna t.ex. när är man ordentligt trött och borde ta en vilodag (fast träningsprogrammet säger något annat) eller är det så att det är ”latmasken” som gör sig påmind?

Samarbetet mellan tränaren och den aktive bör vara öppet, ärligt och intensivt för att man skall uppnå en så optimal träning som möjligt t.ex för varje 4-veckors-period.

Tyvärr så är tränar-och ledarbristen en verklighet i dagens föreningsliv så många ungdomar, som gärna seriöst skulle vilja försöka nå sina gränser, får inte alltid den hjälp de så väl skulle behöva.

 

Totte Smedslund

tonåren

 

Jag har tidigare berört frågan hur mycket en uthållighetsidrottare skall träna i tonåren.

Tonåring blir man ju då man fyller 13 år men vi vet att på den fysiska sidan kan de individuella skillnaderna vara stora i de yngre tonåren. I ett samhälle där det mesta av spontan, fysisk aktivitet och ”gårdsplanstävlandet” alltmer har försvunnit så verkar det som om all fysisk aktivitet nu går under den diffusa benämningen träning!

Systematisk planerad uthållighetsträning borde komma in i bilden då man säkert har passerat puberteten. Nu skulle det gälla att under några år framöver träna upp sin kropp så den verkliga hårdträningen kan sättas in runt 20-års åldern då kroppen borde vara färdigväxt. En bra och rätt komponerad träning stärker även individens mentala styrka.

Vid 15-16-års ålder( gaffeln är på 10-18 år) har de flesta passerat puberteten och då kan man öka på träningen ordentligt. Kärnan i träningen är lagd på att öka uthålligheten men har också mycket inslag av styrka, snabbhet, vighet och koordination. Det här fordrar en rätt så noggrann planering på individuell nivå.

Säg att vi har en 16-åring som till hösten börjar i gymnasiet. Siktar man på att nå toppen i sin gren i seniorklassen är det allt skäl att dra i gång en träning, där träningsgångerna i veckan rör sig mellan 6-14 ggr och med ett medeltal på 10-12ggr/vecka under grundträningsperioderna. Träningen + skolan tar redan så mycket tid så en stor del av fritiden går åt till att återhämta sig. Det behövs ett stort stöd, inte bara från tränaren, utan från hela den närmiljö man lever i och speciellt från föräldrarna. Det säger sig självt att nu borde tränarna vara kunniga och erfarna för nu läggs grunden till framgångarna i seniorklassen. En stor talang (främst fysiskt) klarar sig givetvis med betydligt mindre träning och kan ändå vara på topp i juniorklasserna men väggen kommer emot i seniorklassen. Antingen så att resultaten inte räcker till mera eller så att träningsmotivationen finns men träningsmängden och –intensiteten höjs för snabbt och skadorna dyker upp på rad.

Det gäller att göra träningen omväxlande och psykiskt stimulerande. Ser vi på träningen i form av utförd träningstid så rör vi oss i veckan mellan 10-14h under grundträningsperioderna. Sedan kan man nu och då lägga in en hårdare vecka (mängdmässigt) eller en lättare vecka. En viktig detalj att lära sig för den aktive är fingertoppkänslan för sin egen kropp och sitt mentala jag, två områden som är under ständig utveckling, isynnerhet under tonåren. Den här känslan är med och styr hur mycket ens kropp klarar av att träna t.ex. när är man ordentligt trött och borde ta en vilodag (fast träningsprogrammet säger något annat) eller är det så att det är ”latmasken” som gör sig påmind?

Samarbetet mellan tränaren och den aktive bör vara öppet, ärligt och intensivt för att man skall uppnå en så optimal träning som möjligt t.ex för varje 4-veckors-period.

Tyvärr så är tränar-och ledarbristen en verklighet i dagens föreningsliv så många ungdomar, som gärna seriöst skulle vilja försöka nå sina gränser, får inte alltid den hjälp de så väl skulle behöva.

 

Totte Smedslund