Totte's spalt

Uthållighetsträning kontra snabbhet


Det har i olika sammanhang under det senaste året inom uthållighetslöpningen och orienteringen kommit fram att finländarna är för långsamma och att man borde ha mera snabbhetsträning.
Själv har jag en helt annan uppfattning men det kan ju vara att man talar om snabbhet även om man menar något annat. Nuvarande chefstränaren för orienteringslandslaget tycker att de finländska herrarna är för långsamma i kontinental terräng, isynnerhet då framgångarna på herrsidan inte varit så stora i år. Och tänker vi på en 5000 m:s löpare som löper på 14 min och 10 sek. i stället för 13.10 så visst kan det tyckas att han borde bli snabbare.
Men själv tycker jag att det som dessa uthållighetsidrottare mest saknar är det mest självskrivna de borde ha: själva uthålligheten! Och uttryckligen fartuthållighet. Där skulle det finnas att bättra på ordentligt.
Ser man på hur den internationella baneliten tränar i dag jämfört med för ca 30 år sedan så är det inte så stora skillnader på mängden men nu kör man med bättre intensitet året igenom. Och orsaken till att man klarar av det är att man har lyckats få återhämtningen effektivare, i klartext snabbare, även med tillåtna medel är det väl bäst att tillägga. Och det är just i samband med återhämtningen som jag upplever att problem vill uppstå för våra ”amatörer”.
Tar vi en träningsmotiverad ungdom på 20-21 år som ökar på träningen ordentligt då man kommer upp i huvudklassen samtidigt som man studerar i normal takt så vill återhämtningen
(vilan) bli otillräcklig och energiintaget vill inte räcka till. Med andra ord man ökar på träningen men inte på vilan och födan. Många gånger slutar det med att man snurrar på i ett ekorrhjul som vevar på så att man inte hinner återhämta sig från dygnets helhetsbelastning.
Det är en skillnad på att vara trött, sliten eller rentav utmattad. Oftast slutar det med någon typ av belastningsskada, som i sin tur så småningom tär på träningsmotivationen.
Men för att återgå till träningsformerna så är det i mina ögon just mera fartuthållighetsträning som behöv året igenom. Det borde man börja med från 15-16- års åldern och ha med 2-3 ggr/vecka även under grundträningsperioderna. Då når man resultat på lång sikt. Också orienterarna behöver detta även om löpning i obanad terräng är relativt sett långsam och fordrar betydligt mera styrka än vad en uthållighetslöpare behöver.
Sedan är det en annan sak vad man menar med fartuthållighetsträning och hur man tränar det.
Men för det mesta är det fråga om olika typer av intervallträning (individanpassad) där farten ligger litet under anaeroba tröskeln (mjölksyratröskeln) eller just runt denna. En av fartuthållighetsträningens idéer är att öka utnyttjningsgraden av den maximala syreupptagningen dvs att kunna löpa längre i ett hårdare tempo.
I nästa år arrangeras öppna Nordiska Mästerskapen i orientering i Halikkotrakten här i Finland. Ett av uttagningskriterierna för t.ex. juniorerna är framgång i finländska terrängmästerskapen!!! Nu tycker jag nog att man skjuter högt över målet! Terränglöpning och orientering är helt skilda grenar. Visst är det ok att uppmana orienterarna att ställa upp i FM-terrängen och få ett tufft löppass, det gjorde jag också då jag var chefstränare. Men inte har det någon resultatrelevans till en orienteringstävling. Däremot skulle man se till att man redan nu kör några ordentliga fartuthållighetsträningar i veckan istället för det bekväma lunkandet dag ut och dag in som jag är litet rädd för att alltför många s.k. påläggskalvar ägnar sig åt.
God Jul och Gott Nytt År ö.

Totte Smedslund